Jag har insett att jag mest bloggar om markus krunegård och mat.

Men, nu tänkte jag prata om en annan väldigt viktig del av mitt liv.

Nämligen, min träning.

Efter att jag hade lagt fotbollsskorna på hyllan, efter en 5 (6?) år lång fotbolls-karriär, så vart det inte mycket gjort.

Ängnade väl ett år till att inte röra mig ett dugg.

Men runt slutet på 9:an så tog jag upp träningen ett tag, för att sedan tappa intresset igen.

Jag har alltid haft idrott som ett av mina favoritämnen i skolan, och har även varit fotbolls-tränare under en sommar.

Och sport i övrigt, hockey,bandy,speedway,fotboll,innebandy har alltid varit en stor del av mttg och min familjs liv.

Men min egen träning, njaa..

Men vid den här tiden förra året så tappade jag lusten till att var eviga dag gå hem till en tom lägenhet efter skolan.

Jag tappade lusten till att vara sjuk jämt.

Så jag började prommenera, och sen började jag powerwalka.

Och jag började tycka att det faktisk var riktigt roligt.

I mars/april någon gång så började jag springa, och jag som alltid hatat att springa.

Jag, som typ vägrat att springa bytte timmarna vid datorn/tvn till springturer runt om i Gävle.

I juli deltog jag i mitt första löpar-lopp på 3(?) år, trots att jag inte satte mitt mål så var jag riktigt riktigt stolt!

Jag hade ju faktist bara tränat seriöst sen i April.

Och efter en lång vinter så siktar jag nu på vår-ruset här i Gävle.

Och, tack vare all denna träning, så har jag på något sett också börjat fundera lite mer på vad jag äter.

och lika som flera kompisar, så har jag lite svårt att dricka läsk!

Vad händer när jag ställer mig på vågen då?

Inte ett dugg faktiskt, tyvärr.

Inte ett enda sketet lite kilo har jag tappat.

Vad händer när jag köper kläder då?

Väldigt mycket!

Jag har gått från storlek 40 till 36 på överkroppen.

och från 31 till 27 i byxor.

och trots att jag inte riktigt ser det själv, så känns det som om det borde betyda en ganska stor förändring.

Och ja, jag vet att vi bor i jante-lag-sverige, men JA! jag är stolt över mig själv.

Mest över att jag faktiskt har motivationen till att ta mig ut och springa.

och visst känns det fint att se lite resultat.

Jag är inte speciellt snabb, men jag är uthållig som fasen om jag vill.

Jag avgudar kännslan av riktigt bra genomförd träning.

Som idag, har haft svårt att komma igång efter min 3 veckor långa skadeperiod (benhinneinflammation)

men idag känndes det för första gången på länge riktigt jäkla bra.

Så, på med skorna trotsa vintern och börja träna!

den enda bilderna jag hittade på mig själv vid träning, första bilden är efter loppet i sommras på en mil.

ser ut som fan, men jag va ju slut!

Det var en kväll i Juni.

Jag satt hemma och surade över att jag inte befann mig på Peace And Love.

Men så, såg jag.

Markus Krunegård 2:a November, Gävle Konserthus.

Den 15 Juli fanns biljetten i min hand.

Och nu är det knappt 24 timmar kvar.

Längtar tills jag i morgon ska klicka upp Instagram och se att han befinner sig i samma stad som mig.

Åh ,det måste bara bli så otroligt bra som jag förväntar mig.

Det enda jag bloggar om är mat och Markus Krunegård.

Folk måste tro jag är dum i huvet.

Jag har ett liv, ibland i allafall!

Men enda sedan 2009 har jag längtat efter detta.

Så låt mig ha den här kvällen.

Och låt det bli allt jag längtat efter.