Ibland kan jag nästan glömma hur det en gång var.

Det känns ibland som om jag lever ett helt nytt liv, som om min historia inte finns.

Men innan allt hände, innan Gävle, innan gymnasiet.

Så levde jag ju också.

Jag saknar alla mina gammla klasskompisar, alla dom jag umgicks med förut.

Det går inte att neka, man tappar kontakten med folk.

Alla finns kvar, men man är ju mer med vissa.

Men jag sitter och tänker på en solig eftermiddag i början av Juni eller var det slutet av maj?

Jag satt och kolla på en film som jag och Lingan hyrt.

Det mitt i det sista slitet av nian.

Det var alla slut prov, alla sista inlämningar, vi gjorde allt det sista.

Filmen handlade om fyra killar som hade umgåtts på ett barnhem i hela sina liv och sen kom dom till en familj , där splittrades en efter en.

Vi hade inte en tanke på att vi lånat en film som handlade om det vi skulle gå igenom.

Nån vecka senare stod ju vi där, och jag minns så väl hur man inte kunnde bestämma om man var lessen eller glad på skolavslutningen.

Jag jag minns att min klass sjöng en låt som tre tjejer i klassen skrivit om så att den skulle handla om vår klass, men jag sjöng inte ett ord.

Jag bara stod och grät.

Det var en helt sjuk dag.

Jag har aldrig mått bättre, och jag har aldrig mått sämre.

Men ni ska veta att jag saknar er.

Hejsan!

Ja, för ett år sen idag va jag i Borlänge på återträff med ett gäng jag va på läger med sommaren 2010. Det va kul, men det va förra året det.

Idag har jag bara tagit det lugnt , kollat lite film med Hanna, skrattat lite med Hanna och ätit massa mackor med Hanna.

Och snart är lovet slut också...

Men faktiskt, det ska bli skönt att komma tillbaka till Gävle och lite rutiner.

Gävle är kul, och tro det eller ej: skolan är också rätt kul!

Lovet har vart bra, jag har inte gjort något.

Men det kan ju bero på min dubbelsidiga öroninflammation, mina inflammerade bihålor och en fin halsfluss.

och allt det samtidigt! Fränt!

Nej, nu blir det till att hoppa i säng!

Hörs