Om bara några dagar flyttar jag hem för sommaren.

Äntligen får jag komma hem till världens finaste plats.

Platsen där jag växt upp, och som jag saknat under 9 månader,trots att jag vart här.

Det är svårt att tänka sig, om du aldrig upplevt det själv.

Ingen plats är lika.

Det är här som du går ut mitt i natten, och det är ljust.

Ljust som om det vore mitt på dagen.

Och om du går ut mitt i natten, i dagsljuset, så ligger dimman så tät.

Allt är tyst.

Så tyst, men ändå så fullt av liv.

Om du lyssnar riktigt noga så hör du, du hör vinden, du hör alla djur som är ute,

och du hör vinden genom alla träd, det susar så skönt.

Men gå ut på dagen, gå till älven.

Se det knall-blå vattnet och alla gröna träd.

Bergen och skogen.

Att allt kan vara så annorlunda, bara nån timme iväg.

Klättra upp på berget och se.

Se hur älven flyter mellan bergen.

Och se all skog, alla gårdar.

Jag har saknat kännslan av att springa över en äng.

Att springa i en skog, där du inte ser slutet.

Jag har saknat att gå ut och hejja på människor.

Att se ansikten som jag känner igen.

Att ta en cykeltur bland gårdarna och, (Ja hur töntigt det än låter) att hälsa på djuren.

Ibland, så funderar jag på om jag inte skulle stannat ändå.

För inget ställe kommer någonsin känns lika rätt, lika tryggt.

Inget ställe är i mina ögon vackrare.

Inget är så speciellt.

Och det är otroligt svårt att sätta ord, på något så vackert och betydelsefullt.

För vad som än händer, vad jag än gör.

Så är det här jag växt upp.

Det är här jag blivit den jag blivit, och det är det här som är hemma.

Hemma.

Hemma, världens vackraste plats, världens mest spännande plats.

världens mest förunderliga plats.

Hemma.

Hemma i Järvsö.

Hemma i hela Hälsingland.